Debatt: Omställningen till nära vård behöver en omstart

Omställningen till nära vård är en av de största reformer som gjorts inom svensk hälso- och sjukvård. Målet är en god, nära och samordnad vård som stärker hälsan både för individen och för befolkningen i stort.

En grundsten är det personcentrerade förhållningssättet där patienten är delaktig utifrån sina förutsättningar och preferenser. Utöver detta är målet att skapa ett mer samhällsekonomiskt effektivt och långsiktigt hållbart hälso- och sjukvårdssystem.

Men hur går omställningen? Är vi på rätt väg? Vi som representerar arbetsterapeuter, fysioterapeuter och psykologer, samt patienter, brukare och anhöriga, ser behov av justeringar av färdriktningen.

För omställningen till nära vård avsätts många miljoner kronor i statsbidrag – pengar som kan sökas av regioner och kommuner. De uppföljningar som görs visar på varierande resultat, vilket kanske är vad man har att vänta, eftersom varje region och kommun själva ansvarar för sin omställning. Behoven är olika och förutsättningarna ser olika ut. Men olikheterna kan få konsekvenser för såväl vårdens medarbetare som för patienterna.

När Socialstyrelsen nu ska ta över ansvaret vill vi gärna bidra med våra erfarenheter till det fortsatta arbetet. Vi ser att utveckling behövs inom flera områden för att vi ska nå ett gott resultat:

• Omställningen till nära vård är inte en primärvårdsreform. Omfattande förändringar behöver ske inom både kommuner och regioner och oavsett vårdnivå. Vi får i detta omfattande arbete inte glömma den kommunala hälso- och sjukvården och inte heller den specialiserade hälso- och sjukvårdens roll och betydelse.
• Alla hälso- och sjukvårdens medarbetare behöver involveras och engageras i arbetet med omställningen till nära vård. Det duger inte att endast följa upp enstaka professioner och tro att man genom det kan få svar som går att överföra på övriga.
• Uppföljning och utvärdering behöver göras med indikatorer som är relevanta för det som är omställningens kärna. Det behövs till exempel indikatorer som mäter graden av upplevd personcentrering, och som utgår från patientens upplevelse av delaktighet och samordning. Det behövs också uppföljning av patientens vårdresa över vårdnivåer samt mellan huvudmän.
• Teamet runt patienten behöver säkras och följas upp kopplat till vårdkvalitet. Att patienten möter rätt kompetens i rätt tid och på rätt plats behöver också säkerställas och utvärderas. I det arbetet behövs det såväl träffsäkerhet som bredd i metodiken för att kunna redovisa teamets samlade värde för patient- och vårdkvalitet.
• Satsningar behövs för hållbara arbetsvillkor. Det är inte rimligt att unga yrkesutövare väljer att byta karriär på grund av dålig arbetsmiljö, eller att vårdens medarbetare får betala med sin fysiska och psykiska hälsa. Nationella vårdkompetensrådets förslag för en mer hållbar arbetsmiljö bör användas och resultatet följas upp. Hållbara villkor och en god arbetsmiljö är lika viktigt för yrkesutövarna som för patienten. Och utan hållbara villkor finns mycket lite utrymme för det utvecklingsarbete som behövs i verksamheterna.

Omställningen till nära vård kommer att ta tid. Arbetssätt, förhållningssätt och kunskap behöver fortsätta utvecklas. Vi som professionsförbund och representanter för patient-, brukar- och anhörigrörelsen tar ansvar genom att öka kunskapen hos våra medlemmar. Vi tar också ansvar genom att lyfta de behov av utveckling som vi ser från vår horisont.

Vi hoppas att Socialstyrelsen tar sig an uppdraget att fördela statsbidragen med fräscha ögon. Kanske är det på sin plats med en omstart?

Cecilia Winberg, förbundsordförande, Fysioterapeuterna

Ida Kåhlin, förbundsordförande, Sveriges Arbetsterapeuter

Kristina Taylor, förbundsordförande, Sveriges psykologförbund

Conny Allaskog, ordförande Nationell samverkan för psykisk hälsa (NSPH)

Artikeln är publicerad i Dagens Medicin den 1 oktober