Atlaspriset år 2014 - Vad hände sedan?

Sedan Magnus fick priset har han fortsatt sitt arbete på hälsocentralen i Husum, och om han ska vara ärlig tänkte han först att "inget särskilt har hänt" sedan dess. Men efter att ha funderat närmare på det insåg han att det faktiskt har varit en spännande period, fylld av många nya lärdomar och erfarenheter som har berikat hans arbete.

Bland annat har Magnus nu tagit examen i ultraljudsdiagnostik och genomfört en fördjupningsutbildning i axeldiagnostik med ultraljud. Han har också deltagit i flera utbildningar i England, där han lärt sig mer om ultraljudsguidade injektioner och fått en uppdatering på den senaste forskningen inom injektionsterapi. Det har bland annat handlat om tekniker och evidens för kortison, lokalbedövning, hyaluronsyra, PRP (Platelet Rich Plasma) och AWB (Autologous Whole Blood). Utöver detta har Magnus avslutat en MSc i Musculoskeletal Medicine vid Queen Margaret University i Edinburgh.

Om Magnus inte är fel underrättad var hälsocentralen där han arbetar först i länet med att låta fysioterapeuten skriva remisser till röntgen. Det är något han känner sig stolt över, då det har varit ett steg framåt för verksamheten.

För några veckor sedan fick Magnus möjlighet att besöka en idrottsmedicinsk klinik på ett sjukhus i Dubai. Han är medveten om att det finns stora ekonomiska skillnader mellan deras verksamhet och primärvården i Västernorrland, men han blev inspirerad av deras positiva och utvecklingsorienterade arbetssätt. Det fick Magnus att fundera på hur man här hemma kan fortsätta att utveckla både arbetet och arbetsplatserna – inte bara för att förbättra arbetsmiljön, utan också för att skapa ännu bättre förutsättningar för patienterna.

Att få dela med sig av kunskap och utvecklas tillsammans med andra är en av de mest givande delarna av Magnus yrke! 🙌
💡 Handledning av studenter har varit en stående del av Magnus arbete nästan varje termin. Han tycker att det är både stimulerande och roligt att få bidra till nästa generation av vårdpersonal.
👣 Tillsammans med sin kollega Daniel Papacosta i Umeå har Magnus dessutom tagit steget utanför sin komfortzon. Tillsammans har de hållit kurser inom undersökning, diagnostik och behandling av underben och fot – en utmaning som varit både lärorik och inspirerande!
📚 Magnus har också haft förmånen att delta i arbetet med att ta fram behandlingsriktlinjer för axel- och fotbesvär, något som han tycker är oerhört viktigt för att säkerställa god och evidensbaserad vård.
Som en extra bonus har Magnus haft äran att följa det isländska innebandylandslaget som sjukgymnast under de fyra senaste VM-kvalen och flera landskamper. Det har varit en otrolig upplevelse för honom att få kombinera sin passion för idrott och vård!

Ur ett omvärldsperspektiv känner Magnus att han inte har full koll på alla aspekter, men från sina primärvårdsögon önskar han att fysioterapeuter fick mer stöd och stimulans från arbetsgivaren för att vidareutbilda sig. Han tror att detta skulle ge en bredare kompetens inom fysioterapi och ge fler möjlighet att specialisera sig inom primärvård. Magnus skulle också gärna se en mer strukturerad och standardiserad utbildning i injektionsterapi, liknande den som finns i Storbritannien, för att säkerställa både kompetens och kvalitet inom området. Kanske skulle Sverige även kunna skapa en förskrivarutbildning för vissa läkemedel, inspirerat av systemet i Storbritannien?

En annan positiv trend som Magnus ser är att allt fler använder ultraljudsdiagnostik som hjälpmedel i sitt arbete. Han tycker att det är både roligt och stimulerande, men också en utmaning som kräver mycket fördjupad kunskap och erfarenhet.

När det gäller arbetet med patienters levnadsvanor tycker Magnus att det finns potential att ta ett steg längre. Han önskar att de ekonomiska incitament som i dagsläget styr mycket av arbetet kunde tas bort. Enligt Magnus ligger fokus idag för mycket på att identifiera problem och göra kortsiktiga åtgärder för att nå vissa mål innan årsskiftet, medan uppföljningen och det långsiktiga arbetet med att hjälpa patienter att genomföra hållbara livsstilsförändringar hamnar i skymundan. Han menar att om ansvaret för levnadsvanearbetet överläts till personalen utan att koppla det till ekonomiska mål – förutom positiva resultat för patienterna – skulle det kunna skapa mer hållbara och meningsfulla förändringar.

Avslutningsvis säger Magnus att efter 30 år i yrket är det fortfarande ett väldigt roligt och stimulerande arbete. Han ser fram emot att de kommande åren fortsätter att vara lika spännande och utvecklande.