Atlaspriset år 2012 - Vad hände sedan?

Allt började med att jag och en kollega funderade mycket kring KOL-patienterna vi mötte på avdelningen, många åkte in och ut med försämringsperioder. Många behövde instruktion gällande intag av medicin/inhalering, exacerbationer, träningsråd. I samma veva funderade den lokala HjärtLungföreningen i samma banor. Vi träffades tillsammans med vår dåvarande chef Kerstin Wikman och jobbade fram den första KOL-skolan. Vi hade vår chef med hela vägen, som stöd och som gjorde att vi fick tid att utveckla verksamheten. Så småningom kom vi igång med en träningsgrupp två ggr /veckan. Under år 2009 så omkullkastades vår verksamhet på sjukhuset av massiva personalneddragningar och KOL-skolan flyttade ut till primärvården. Vi gjorde allt vi kunde för att hjälpa våra kollegor att komma igång med det. Under årens lopp träffade vi kollegorna på möten insida/utsida där vi presenterade skolan och hur vi såg att dom kunde se och hjälpa KOL-patienterna på sina Hälsocentraler. Intresset var från början svalt men växte med åren. Innan pandemin hade alla hälsocentraler KOL-sjuksköterska och samarbete mellan läkare, sjuksköterska och fysioterapeut.

Under åren som följde deltog vi på sjukhuset i flera träningsprojekt via NUS med kollegorna Karin Wadell och Andre Nyberg som ansvariga. Det var otroligt givande och resultaten som patienterna fick stärkte oss i att fortsätta jobba för dom. Det senaste projektet handlade om styrketräning, vi hade några damer som fick göra tester före och efter träningstiden på NUS med Andre Nyberg. Resultatet där var så bra, härligt att höra hur deltagarna upplevde det och hur starka dom blev, vardagen blev lättare. Arbetet med denna patientgrupp har varit otroligt givande och vi har lärt oss massor.

Några år innan jag slutade gjorde jag tillsammans med en kollega ett projekt gällande inläggning med exacerbation. Vi träffade alla, gjorde test på armstyrka med vikt, uppresningar och 4 m gångtest. Patienterna fick information gällande exacerbationer samt träningsråd och träningsprogram med sig hem. Vid hemgång skrevs ett FaR ut för uppföljning av en kollega på HC. Hade genomgång med utsidan på ett möte och berättade att vår tanke med detta var att cirkeln skulle vara sluten i och med detta. HC hittade patienterna, dom fick information och kom igång med träning, klarade sig förhoppningsvis länge innan ev exacerbationer började, träffade då oss som sedan rapporterade över till HC. Påbörjade också ett samarbete kring lungpatienter med Dr Elisabeth Rönnfjord, gångtest, vid behov inhalationsteknik och PEP-träning samt information kring sjukdomen och träning/träningsprogram. Patienterna kallades via Lungmottagningen i Sundsvall.

Jag har kollat runt lite hur det ser ut idag, efter pandemin har det minskat med insatserna för dessa patienter på flera HC. Enligt kollegor har neddragningar gjort att de har fått prioritera om mycket. HC Domsjö sticker ut med ett bra upplägg/samarbete med läkare och sjuksköterska. Fysioterapeuten har samtal, gångtest 6 min, inhaleringsteknik, träningsgrupp, individuella program med rörlighet och styrka. Uppföljning görs efter 1,3 och 12 månader. Därefter årsuppföljningar hos sjuksköterska med bland annat uppresningstest, gångtest, enkät/CAT. Ett perfekt upplägg som borde funnits på alla HC nu. Enligt en av sammankallade KOL-sjuksköterska på Ankarets HC görs där inte årskontroller längre utan endast utredningar, och det finns inga träningsgrupper och inget team. På sjukhuset har omhändertagandet av patienter med exacerbationerna inte fungerat som vi tänkte. Man träffar patienterna och hjälper dem där och då men överrapporteringen har fallerat. Man försöker komma igång med det.

Tack för intresset att följa upp arbetet med KOL-patienterna. Jag hade hoppats att det såg bättre ut för dem, men det får mina kollegor fortsätta jobba för.

Med Vänliga Hälsningar
Gunilla